Flyg till Manchester

Få städer i världen har lyckats utnyttja den postindustriella förändringen så fullständigt som Manchester. Den har gått från att ha varit motor i den industriella revolutionen till att vara ett sant centrum för den moderna designkonsten och har få regionala konkurrenter i sitt slag. Dess dominerande ställning i sitt gebit uttrycker sig på flera olika sätt: mest tydligt sker det i den framgång som fotbollslaget Manchester United fått, det största fotbollslaget i Storbritannien, men också i ett blomstrande musikliv och en kulturell scen värd namnet som inte minst har gett omvärlden två så olika band som Oasis och Hallé Orchestra. Dessutom boostas stadens sofistikerade konsertsalar, teatrar, klubbar och kaféer av Englands största studentpopulation och en blomstranden gaybefolkning, vars köpkraft har skapat ett banbrytande Gay Village. För att få inspiration, har Manchesters stadsplanerar kastat sina ögon mot Barcelona – en annan återupplivad industriell kraftmotor – och skrattar åt sina norra rivaler.

Manchester är i grunden en industristad med tillhörande breda gator och byggnader. Den snabba tillväxten av staden var lika omvälvande som någon annan industristad under samma tid – staden gick från lite mer än en by år 1750 till världens största textilcentrum på bara hundra år. Den spektakulära uppväxten av Cottonpolis, såsom staden blev känd, kom från den produktion av lågprisimitationer av dyrbara indiska mattor, som tillverkades av ångmaskiner utvecklade av Arkwright. Den första ångdrivna bomullsfabriken invigdes år 1783.

Den snabba industrialiseringen ledde till ett extremt välstånd för vissa, men ett liv i misär för de flesta andra. Det missnöje som detta till slut gav upphov till bland arbetarklassen kulminerade år 1819 då elva personer dödades, i vad som startade som en fredlig demonstration mot den förtryckande lagarna som fanns. Tillståndet för arbetarna blev dock inte bättre, och när Friedrich Engels kom hit år 1842, då 23 år gammal, för att arbeta i sin fars textilfabrik såg han det lidande arbetet innebar och insåg hur arbetarklassen i England hade det. Det gav ett avgörande intryck för honom och avgjorde hans senare samarbete med Karl Marx i det Kommunistiska manifestet.

Vattenvägar och tågviadukter utgör en matris i vilken stadens viktigaste byggnader har placerats. Så tidigt som år 1772 lät hertigen av Bridgewater bygga en kanal till kolgruvorna i Worsley, och år 1830 öppnades järnvägen mellan Manchester och Liverpool. Manchesterkanalen byggdes för att få in oceangångare till staden och locka bort dem från Liverpool. Kanalen stod färdig år 1894. Den spelade en avgörande roll för att upprätthålla Manchesters konkurrenskraft i området.

Men det tog inte mer än sextio år för staden att se en farlig nedgång i industrierna som byggde på hamnarna, kvarnarna och kanalerna. Sporadiska ansträngningar gjordes för att dra Manchester ur den ekonomiska svackan under 1960- och 1970-talen, men den starkaste motorn för förändring visade sig vara en förödande IRA-bomb som exploderade i juni 1996. Den utplånade en stor del av stadens kommersiella infrastruktur. Den var den största explosionen på det brittiska fastlandet sedan andra världskriget och förstörde området runt Arndale Centre och Royal Eexchange.

Istället för att försöka lappa ihop byggnaderna, införde myndigheterna ett ambitions system för att bygga om staden, och befolkningen fick se helt nya stadsdelar ta form. Längs kanalerna uppfördes byggnader för detaljhandel och bostäder snarare än för industri.

Det finns kanske inte särskilt många attraktioner i staden, men stadens centrum hyser det fina Manchester Art Gallery samt det omfattande Museum of Science and Industry, som ligger bredvid kanalen där gångvägar går igenom det innovativa Castlefield District. Längre västerut finns det förnyade Salford Quays, där två andra prestigefyllda museer kan hittas: The Lowery Art Museum och det omtumlande och fascinerande Imperial War Museum North.